Relevant och bra forskning är allas ansvar
Viktiga budskap
- När patienter och forskare samarbetar blir det lättare att hitta och täppa till viktiga kunskapsluckor.
- Patienter kan bidra till att förbättra forskningen.
- Patienter kan oavsiktligt äventyra objektiviteten i behandlingsstudier.
- Bindningar mellan patientorganisationer och läkemedelsindustrin kan leda till vinklad information om behandlingseffekter.
- För att åstadkomma ett effektivt forskningssamarbete måste patienter ha mer kunskap om hur forskning går till och bättre tillgång till opartisk information.
- Det finns inget ”rätt” sätt att samarbeta i forskningsprocessen.
- Lämpligaste formen av delaktighet beror på det specifika syftet med en studie.
- Det utvecklas hela tiden nya metoder för att engagera patienter i forskningen.
I de tidigare kapitlen har vi visat hur mycket tid, pengar och energi som slösas bort på dåliga eller onödiga behandlingsstudier som inte är viktiga för patienterna och som aldrig kommer att bli det. Förhoppningsvis har det framgått tydligt att patienter, behandlare, allmänhet och forskare behöver samarbeta på ett konstruktivt sätt för att forskningen ska bli bättre i framtiden.
Hur kan patienterna och allmänheten bidra till bättre forskning?
Den tidigare så slutna medicinska världen öppnar sig mer och mer för nya idéer och alternativ, och en förmyndaraktig inställning blir alltmer sällsynt. Det gör att patienterna och allmänheten i allt större utsträckning kan påverka vad forskningen ska handla om och hur den ska utföras.[1] Inställningen till att samarbeta med patienter i forskningsprocessen blir alltmer positiv i många länder, och för de forskare som vill engagera patienter och allmänhet i sina studier finns numera riktlinjer till hjälp.[2, 3, 4]
Patienter har erfarenheter som kan ge nya insikter och leda till mer välavvägda beslut. Deras förstahandskunskap leder till ökad förståelse för hur människor reagerar vid sjukdom och hur det kan påverka valet av behandling. Den samlade dokumentationen från enkätundersökningar,[5] systematiska översikter av forskningsrapporter,[1] rapporter från enskilda prövningar [6] och konsekvensanalyser [7] visar att studierna kan bli bättre när patienter och allmänhet får bidra.
PATIENTERNA OCH INDUSTRIN: DAVID MOT GOLIAT
Vem har makt att se till att forskningen faktiskt ställer sådana frågor som utsatta patienter med olika behov har störst nytta av? Varför ställs inte de mest relevanta frågorna? Vem är det som formulerar dem idag? Vem borde det vara? Vem ska göra prioriteringarna? Patienterna är de som bäst kan avgöra vilka hälso- och sjukvårdsfrågor som är viktigast för dem och som kan berätta om vården, sitt välbefinnande och sin livskvalitet. Patienterna är som David som måste rikta sin slunga mot Goliat, det vill säga läkemedelsbolagen som behöver vetenskapliga bevis för att kunna sälja sina varor och tjäna pengar, och forskarna som drivs av nyfikenhet och jakten på forskningsmedel, professionellt erkännande och karriär. För att vi ska godta vinstintressen och alla steg i forskningsprocessen måste patienternas bästa vara huvudsyftet. Enskilda patienter och oberoende organisationer som förespråkar god kvalitet i forskningen bör göra sin slunga redo, välja sten med omsorg, sikta och segra.”
Refractor. Patients’ choice: David and Goliath. The Lancet 2001;358:768.
Cochrane Collaboration är ett internationellt forskarnätverk som består av personer som systematiskt granskar och sammanställer bästa tillgängliga bevis om olika behandlingar. Detta är ett av många initiativ som sedan 1993, när nätverket startade, har välkomnat patienters medverkan. James Lind Alliance, som grundades 2004, sammanför patienter, anhörigvårdare och behandlare för att gemensamt ringa in de frågor om behandlingseffekter som man främst vill ha svar på. På det sättet får forskningsfinansiärer besked om vad som är viktigast för patienter och behandlare.[8] Sedan 2008 har EU-kommissionen bidragit med projektmedel för att lyfta fram patientorganisationernas roll i behandlingsstudier. Målsättningen är att de europeiska länderna ska utbyta erfarenheter genom seminarier, rapporter och andra samarbeten.[9] Även i andra länder medverkar allmänheten aktivt i forskningsprojekt.
NHS [Storbritanniens offentliga sjukvårdssystem] kan inte bedriva patientnära forskning utan att patienterna och allmänheten medverkar. Forskningsprojekt må vara hur komplicerade och forskarna hur framstående som helst, men patienterna och allmänheten bidrar alltid med unika och ovärderliga insikter. Deras råd när man utformar, utför och utvärderar forskning gör alltid studierna bättre, mer trovärdiga och ofta även mer kostnadseffektiva.”
Professor Dame Sally Davies. Förord i Staley K. Exploring impact: Public involvement in NHS, Public Health and Social Care Research. Eastleigh: Involve, 2009. www.invo.org.uk
Rollerna håller på att förändras på olika sätt.[10] Det blir lättare för patienterna och allmänheten att samarbeta med vårdpersonalen, och nya samarbetsformer håller på att utvecklas (se nedan Att bygga broar mellan patienter och forskare, och Att forska av rätt skäl: vägen framåt punkt 2, Utforma och genomföra forskningsprojekt på rätt sätt).[11] Detta berör flera olika moment i forskningsarbetet, som att
- formulera forskningsfrågor
- lägga upp studier, och välja vilka resultatmått som är viktiga
- leda forskningsprojekt
- ta fram informationsmaterial för patienter
- analysera och tolka resultat
- förmedla och tillämpa fynden i bättre behandlingsval.
Att involvera patienter i forskningen
Hur kommer det sig då att patienter har börjat intressera sig för forskning? I avsnittet Mer behöver inte vara bättre visade vi till exempel hur den överbehandling som kvinnor med bröstcancer utsattes för började ifrågasättas och förändras, både av en ny generation forskande vårdpersonal och av patienter. Läkare och patienter samarbetade för att se till att forskningen både uppfyllde stränga vetenskapliga krav och tog hänsyn till kvinnors behov. När kvinnor började ifrågasätta den behandling som innebär att hela bröstet tas bort (så kallad radikal mastektomi) signalerade de att de intresserade sig för mer än att bekämpa cancern: de krävde att få yttra sig om vilka metoder som skulle användas för att hitta effektiva sätt att ta itu med sjukdomen.
För patienter och andra som vill engagera sig mer i forskningsarbete och bli jämbördiga partner finns det flera alternativ. Man kan till exempel göra det som enskild person eller som medlem i en patientförening. Man kan också delta i organiserade gruppsamtal i form av fokusgrupper. Oavsett hur man som patient väljer att engagera sig är det bra att lära sig grunderna i forskningsmetodik för att kunna samarbeta med vårdpersonal på ett säkert och effektivt sätt. För det behöver man information av god kvalitet och utbildning anpassad till den roll man har. I Hur kan sjukvården bli bättre? förklarar vi hur viktigt det är att presentera information så att människor förstår, i synnerhet när det handlar om statistik. Det finns också många andra mindre uppenbara sätt för patienter och allmänhet att göra en insats i forskningen, särskilt om vi kan skapa en samarbetskultur som accepterar patienternas kunskap och observationer.
Att det numera finns patienter som är engagerade i forskningsarbetet är tack vare banbrytande aktivister som förstod att detta förutsätter att man gör sin röst hörd, ifrågasätter ingrodda rutiner och får korrekt information. I USA på 1970-talet började till exempel en liten grupp patienter med bröstcancer, ledda av frilansskribenten Rose Kushner, att samla kunskap för att bli mer slagkraftiga. Sedan började de utbilda andra. Kushner hade själv bröstcancer, och hon utmanade den traditionella, auktoritära relationen mellan läkare och patient och ifrågasatte behovet av radikal kirurgi i början av 1970-talet.[12] Hon skrev en bok efter att ha gått igenom det vetenskapliga underlaget för radikal mastektomi. Mot slutet av årtiondet var hon så erkänd och hade så stort inflytande att hon anlitades av det nationella cancerinstitutet NCI i USA för att granska forskningsansökningar.[13] Även i Storbritannien började kvinnor agera och kräva bättre information. Betty Westgate, till exempel, skapade organisationen Mastectomy Association på 1970-talet, och på 1980-talet grundade Vicky Clement-Jones CancerBACUP (ingår nu i Macmillan Cancer Support).
I slutet av 1980-talet hade hade många amerikaner med hiv/aids väldigt goda kunskaper om sin sjukdom. De engagerade sig politiskt för att försvara sina intressen mot etablissemanget, och de banade väg för att patienter skulle delta i utformningen av studier. Det här ledde till att patienterna erbjöds flera behandlingsalternativ i studierna som också fick en flexiblare utformning för att stimulera till deltagande. I början av 1990-talet skedde en liknande utveckling i Storbritannien när en grupp patienter med aids hjälpte till att utforma studier vid Chelsea and Westminster Hospital i London.[14]
ALLMÄNHETEN BIDRAR TILL NYTÄNKANDE OM AIDS
Kampen om trovärdighet på aidsområdet har förts på flera nivåer och omfattat ett ovanligt brett spektrum av aktörer. Det faktum att icke-experter har haft inflytande över forskningens inriktning och utvärdering har bidragit till den kunskap vi nu tror oss ha om aids – och det har fått oss att fundera över vem som är ’lekman’ och vem som är’specialist’. Det har hela tiden handlat om trovärdigheten hos talespersonerna och deras uttalanden. Men på ett djupare plan handlar det om själva mekanismerna för att bedöma trovärdighet: hur vet man om vetenskapliga påståenden är korrekta och vem avgör det? [Som den här studien visar] är varje diskussion inom forskningen samtidigt en diskussion om forskningen och hur den borde bedrivas – eller om vem som ska bedriva den.”
Epstein S. Impure science: AIDS, activism and the politics of knowledge. London: University of California Press, 1996.
Aidsaktivisterna satte press på forskarna: det som somliga forskare hade betraktat som bråkmakeri från organiserade patientgrupper var i själva verket ett berättigat ifrågasättande av forskarnas tolkning av begreppet osäkerhet. Fram till dess hade forskarna förbisett de mått på behandlingseffekt som patienterna tyckte var viktiga. Patienterna å sin sida förstod nu bättre hur riskfyllt det kan vara att dra förhastade slutsatser om effekterna av nya läkemedel. De förstod också vådan av att kräva att nya ”lovande” aidsmediciner släpps innan de har utvärderats ordentligt. Forskarna menade att när man godkänner nya läkemedel av ”humanitära skäl” så innebär det bara att man förlänger den plågsamma osäkerheten både för dagens patienter och framtidens. Patienterna ansåg att förståelsen nu var större hos både dem själva och forskarna för att det behövs kontrollerade behandlingsstudier som inte hastas fram, som utformas i samverkan mellan patienter och forskare och som tar hänsyn till båda parters behov.[15]
På 1990-talet gjordes en aidsstudie som mycket tydligt visade hur viktigt det är att patienter medverkar i forskningen. Vid den tidpunkten var läkemedlet zidovudin nytt i behandlingen av aids. Det fanns gott vetenskapligt stöd för att medlet hade positiva effekter för patienter med långt framskriden sjukdom. Nästa fråga var naturligtvis om zidovudin tidigare i sjukdomsförloppet kunde bromsa sjukdomen och rädda några till livet. Studier påbörjades därför i både USA och Europa för att undersöka detta. Den amerikanska studien stoppades i ett tidigt skede när man fann en möjlig, men fortfarande osäker, positiv effekt. Tack vare att patientföreträdarna i den europeiska studien var eniga och deltog aktivt slutfördes den, trots det amerikanska beslutet. Slutsatsen blev en helt annan: zidovudin tidigt i sjukdomsförloppet verkade inte göra någon nytta. Det enda som var tydligt när medlet användes på det här sättet var dess biverkningar.[16]
Hur patientmedverkan kan påverka rättvisande studier
Forskningen blir inte alltid mer rättvisande för att patienter medverkar. En enkät till forskare år 2001 visade på en del mycket positiva erfarenheter från patientengagemang i behandlingsstudier, men avslöjade även en del verkligt stora problem. De berodde främst på att ingen hade tidigare erfarenhet av den här typen av samarbete. Forskningsprojekten blev ofta avsevärt försenade i inledningsskedet. Det fanns också en oro för intressekonflikter, och frågan var om alla patienter verkligen kunde företräda andra, när de inte hade förstått att man inte enbart kan utgå från sina personliga intressen på styrgruppsmöten.[5]
Många av problemen verkade bero på att patienterna givetvis inte visste hur man forskar och hur forskning finansieras. Om man befinner sig i en förtvivlad situation, som när man är döende, kan man ibland vilja ha en behandling som inte är tillräckligt utvärderad och som i värsta fall gör mer skada än nytta. Ett aktuellt exempel är den debatt som har förts av både enskilda personer och patientgrupper kring läkemedel mot multipel skleros (MS) och bröstcancer, något som också har påverkat förskrivningen.
I mitten av 1990-talet började man ge interferon till patienter med den typ av MS som förvärras periodvis i så kallade skov. Detta gjorde man trots att faktaunderlaget om eventuella hälsovinster var dåligt. Mycket snart krävde patienter med alla typer av MS att få de här dyrbara läkemedlen, och behandlingen började finansieras med allmänna medel. Interferon blev accepterat som standardbehandling för denna allvarliga sjukdom. Följden är att vi aldrig kommer att få veta hur interferon borde användas vid MS för att få bäst effekt – de studierna gjordes aldrig och nu är det för sent att vrida klockan tillbaka. Men en sak har ändå blivit tydligt med tiden. Det är att interferon har obehagliga biverkningar och kan ge influensaliknande symtom.
Det ligger i sakens natur att nya mediciner är omogna produkter, eftersom vi saknar en del kunskap om deras säkerhet, effektivitet och kostnadseffekter. Men det är inte bara tidningar utan även andra medier som älskar nyheter – liksom läkare och forskare.
’Tjat lönar sig’ är ett fenomen som brukar kopplas ihop med marknadsföring till barn. Men frågan som väcks i detta sammanhang är: är det påtryckningar från patienter vi ser eller indirekt marknadsföring till konsumenter, där ett allt större fokus på nya produkter får patienter, organisationer och faktiskt även läkare att kräva tillgång till dem? Om det är så, behöver vi få veta mer om vilka som bedriver den här typen av marknadsföring, hur den påverkar beteendet hos läkare och konsumenter och om den är tillåten enligt gällande regelverk.”
Wilson PM, Booth AM, Eastwood A. Deconstructing media coverage of Trastuzumab (Herceptin): an analysis of national newspaper coverage. Journal of the Royal Society of Medicine 2008:101:125–32.
Är patientorganisationerna oberoende?
En annan och mindre omtalad intressekonflikt är den mellan patientorganisationer och läkemedelsindustri. De flesta patientorganisationer har mycket ont om pengar, är beroende av frivilliga insatser och får knappt med oberoende finansiering. Ekonomiskt stöd från läkemedelsbolagen och samarbetsprojekt med dem kan göra att organisationerna växer och blir mer inflytelserika. Samtidigt finns det en risk att patienternas intressen förvrängs och framställs i felaktig dager, och det gäller även deras syn på forskningens inriktning. Det är svårt att veta hur stort problemet är, men man får en fascinerande inblick i ämnet om man läser en studie som undersökt omfattningen av företagssponsring till patient- och konsumentorganisationer som samarbetar med den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA (European Medicines Agency). EMA samordnar utvärdering och övervakning av nya läkemedel i hela Europa och arbetar aktivt med att involvera patient- och konsumentgrupper i sin kontrollverksamhet. Studien visade att 15 av de 23 grupper som granskades mellan 2006 och 2008 till mindre eller större del sponsrades av läkemedelstillverkare eller organisationer knutna till läkemedelsindustrin. Dessutom lämnade inte ens hälften av grupperna korrekta uppgifter till EMA om vem de hade fått stödet av eller hur mycket de hade fått.[17]
SAMARBETET I SVERIGE MELLAN LÄKEMEDELSFÖRETAG OCH PATIENTORGANISATIONER
En svensk utredning av samarbetet mellan läkemedelsföretag och brukarorganisationer gjordes år 2006 på uppdrag av Läkemedelsindustriföreningen, LIF (Lindqvist B. Trovärdighetens pris. Nedladdad september 2014 från www.lif.se).LIF, som är ett samarbetsorgan för de forskande läkemedelsföretagen, har också utarbetat etiska riktlinjer om bland annat samarbetet med patientorganisationer. ”Etik: LER, Läkemedelsbranschens etiska regelverk” (LIF 2013) kan läsas på LIF:s webbplats. Där framgår bland annat att alla samarbetsprojekt ska göras offentliga och tillgängliga för alla på LIF:s webbplats.
I några fall har läkemedelsbolagen skapat patientorganisationer för att dessa ska bedriva lobbyverksamhet för bolagens produkter. Ett av de företag som framställer interferon bildade till exempel en ny patientsammanslutning, ”Action for Access”, för att försöka få den offentliga hälso- och sjukvården i Storbritannien att ge interferon till patienter med MS (se ovan).[81, 19] Det budskap som gick fram till patientgrupperna från all den här publiciteten var att interferon var effektivt men för dyrt, när den egentliga frågan var om interferon innebar någon nytta alls.
ATT ENGAGERA ALLMÄNHETEN FÖR BÄTTRE VÅRDKVALITET
Lobbygrupper, de som säljer läkemedel och de som förskriver dem har ofta intressen som sammanfaller och blir till påtryckningar som nästan alltid driver beslutsfattarna i en riktning: fler studier, fler riktlinjer, fler sjukhussängar, fler piller …
Som reporter på det här området sedan över ett årtionde, upplever jag att det som oftast saknas i diskussionen är en röst som verkligen representerar allmänintresset. Sponsrade intressegrupper är snabba att lyfta fram en ny behandlingsmetod eller teknik, men obenägna att öppet kritisera dess begränsade effekt, höga kostnader eller direkta fara. Politikerna har, precis som många journalister, en tendens till onödig undfallenhet inför erfarna specialister och engagerade lobbyister. Dessa lånar alltför ofta ut sin trovärdighet till marknadsföringskampanjer som tänjer på diagnoskriterier och förespråkar de mest kostsamma lösningarna.
En ny typ av påtryckningsgrupp inom sjukvården, med medborgarrepresentanter som är väl insatta i hur forskningsresultat kan brukas och missbrukas, skulle kanske höja nivån på diskussionen om hur resurserna ska fördelas. Sådana grupper skulle kunna avslöja vilseledande marknadsföring i medierna och erbjuda allmänheten och beslutsfattarna realistiska och väl underbyggda bedömningar av risker, nytta och kostnader för hälsostrategier i ett vidare perspektiv.”
Movnihan R. Power to the people. BMJ 2011;342:d2002.
Att bygga broar mellan patienter och forskare
Vi har här lyft fram problem som kan uppstå när patienter involveras i behandlingsstudier och hur detta oavsiktligt kan äventyra objektiviteten. Lika lite här som i flesta andra sammanhang är goda föresatser någon garanti för ett bra slutresultat. Men det finns trots allt ett antal tydliga och framgångsrika exempel på samverkan mellan forskare och patienter där studiernas utformning och relevans förbättrades. Detta har fått många forskare att aktivt söka patientsamarbete.
Sådant samarbete kan vara mycket värdefullt i förberedelseprocessen. Ett exempel är ett projekt där forskare tillsammans med patienter och andra kartlade vissa svåra frågor runt forskning om akuta behandlingssituationer. Om behandlingen ska lyckas vid till exempel akut stroke, så måste åtgärderna sättas in så snabbt som möjligt. Forskarna var inte säkra på hur de skulle gå tillväga och bad därför patienter och anhörigvårdare om hjälp. De kallade till idémöte med en grupp patienter och vårdpersonal och tog initiativ till fokusgrupper med äldre personer. Efter det gjorde man ett tydligare upplägg av studien, och patienterna hjälpte forskarna att ta fram och revidera informationsmaterial om undersökningen.[20]
Detta grundliga förarbete mynnade ut i planer för en randomiserad studie som snabbt godkändes av etikprövningsnämnden. Deltagarna i fokusgrupperna hade förstått de etiska problemen med informerat samtycke från någon i en akut sjukdomssituation. Personen kan vara förvirrad eller oförmögen att kommunicera, även om han eller hon inte är medvetslös. Gruppmedlemmarna kom med förslag som ledde fram till en studiedesign som alla kunde acceptera, och informationsmaterialet blev mycket bättre.
Det blir allt vanligare att beteendevetare ingår i forskningsgrupper. Deras uppgift kan vara att tillsammans med patienterna utforska känsliga frågor kring sjukdomen, vilket ofta gör studierna bättre. I en behandlingsstudie av män med lokaliserad prostatacancer ville forskarna jämföra tre mycket olika behandlingsmetoder – operation, strålbehandling och att ”vänta och se”. Detta skapade problem, både för de behandlande läkarna som bjöd in till studien och för patienterna som skulle avgöra om de ville delta i den. Läkarna hade känt sig så obekväma med att beskriva ”vänta och se”-alternativet att de hade avvaktat med detta till sist. De beskrev alternativet på ett sätt som inte ingav förtroende, eftersom de trodde att försöksdeltagarna skulle betrakta alternativet som oacceptabelt. Samhällsvetarna ombads undersöka det hela för att ta reda på om studien alls skulle gå att genomföra.
De resultat som samhällsvetarna kom fram till öppnade allas ögon.[21] De visade att ”vänta och se” var ett acceptabelt tredje alternativ i en studie om man beskrev det som ”aktiv övervakning”. Läkarna skulle inte ta upp det som sista alternativ när de informerade patienten och skulle dessutom vara noga med att förklara ”aktiv övervakning” på ett begripligt sätt.
Det här forskningsprojektet överbryggade avståndet mellan läkare och patienter. Det ringade in de frågor som ställde till problem för bägge parter och som enkelt kunde åtgärdas genom att läkaren presenterade behandlingsalternativen på ett bättre sätt. Följden blev att allt fler män tackade ja till att delta i studien: från fyra av tio tillfrågade till sju av tio. Den snabbare rekryteringen gjorde att man fick resultaten tidigare från de olika behandlingarna för lokaliserad prostatacancer. Och eftersom prostatacancer är en vanlig sjukdom kan studien gagna många män, och kanske tidigare än annars.
SVENSKA KVALITETSREGISTER KAN GE VIKTIG KUNSKAP
Sverige har utvecklat många så kallade kvalitetsregister, som i vissa fall kan vara ett viktigt komplement till behandlingsstudier. Det finns över 70 rikstäckande kvalitetsregister i landet. Syftet med dem är att samla fakta direkt från sjukvården om en sjukdom eller behandling, så att man kan följa upp hur olika arbetssätt, behandlingsmetoder, läkemedel och medicintekniska produkter verkar fungera i praktiken.Det kan ingå resultat av prover och undersökningar, vilken behandling som har valts och vilket resultat den har gett. Ibland kan det finnas information om hur man som patient uppfattar sin situation och hur den påverkas av sjukdomen eller behandlingen.Kvalitetsregister används i första hand för att förbättra vården för alla patienter – men det gäller samtidigt att uppgifterna inte missbrukas eller övertolkas, och att individens integritet värnas när det gäller så personliga uppgifter. Vilka register som är meningsfulla och hur dessa ska bekostas, utformas och användas har orsakat en del debatt. Som patient ska man bli informerad innan ens uppgifter registreras i ett kvalitetsregister, och man har alltid möjlighet att säga nej. Mer information finns på www.kvalitetsregister.se.
Ett exempel på nyttan som kvalitetsregistren kan göra är det svenska registret över höftproteser, som har funnits sedan 1979. Tack vare att detta innehåller uppgifter om tusentals höftledsoperationer har vården kunnat förbättra operationstekniker och valet av protes. Statistiken tyder på att höftproteser som har fästs med bencement håller bättre än proteser utan cement. Statistik från ett annat register, som gäller stroke, pekar på att personer som har fått vård på särskilda strokeenheter lever längre. De är också mer nöjda med vården.
Hailern NP, et aL. Uncemented and cemented primary total hip arthroplasty in the Swedish hip arthroplasty register. Acta Orthop 2010;81:34–41.
Terént A, et al. Stroke unit care revisited: who benefits the most? A cohort study of 105,043 patients in Riks-Stroke, the Swedish Stroke Register. J Neurol Neurosurg psychiatry 2009;80:881–7.
Asplund K, et al. for the Riks-Stroke collaboration. Patient dissatisfaction with acute stroke care. Stroke 2009;40:3851–6.
Samarbete bådar gott för framtiden
Patienter och allmänhet kan engagera sig i behandlingsstudier på många olika sätt (vi hänvisade till James Lind Alliance ovan) och kan som sagt bli de viktigaste pådrivarna – de som påtalar kunskapsluckor och behov av att ändra rutiner. Forskarna kan underlätta för patienterna på olika sätt så att de kan vara med i vissa skeden av arbetet, men inte i andra. Patienterna kan medverka när det gäller att peka på viktiga forskningsfrågor, förmedla och tillämpa forskningsresultat samt se till att systematiska översikter uppdateras. De kan engageras på flera sätt inom ett och samma projekt eller själva ta initiativ till forskningsprojekt. Det finns inga givna regler: det som avgör är det som bedöms vara bäst för en viss studie. Studien om lokaliserad prostatacancer är ett exempel på att metoderna hela tiden utvecklas, också medan ett projekt pågår.
Att patienter och forskare hjälps åt är en effektiv metod att täppa till kunskapsluckor, något som alla har nytta av. Det bådar gott för framtiden att det finns allmänt vedertagna metoder som kan underlätta samarbetet och som kan skräddarsys för det enskilda forskningsprojektet.
Källhänvisningar
1 Oliver S, Clarke-Jones L, Rees R, et al. Involving consumers in research and development agenda setting for the NHS: developing an evidence-based approach. Health Technology Assessment Report 2004;8(15).
2 NIHR Guy’s and St. Thomas’ and King’s College London’s Biomedical Research Centre. Involving users in the research process: a ‘how to’ guide for researchers. Version 1, April 2010. Accessed 17th January 2012.
3 Cartwright J, Crowe S. Patient and public involvement toolkit. London: Wiley-Blackwell and BMJI Books, 2011.
4 European Science Foundation/EMRC. Implementation of medical research in clinical practice – a growing challenge. Strasbourg: ESF, 2011. Accessed 17th January 2012.
5 Hanley B, Truesdale A, King A, et al. Involving consumers in designing, conducting, and interpreting randomised controlled trials: questionnaire survey. BMJ 2001;322:519-23.
6 Koops L, Lindley RI. Thrombolysis for acute ischaemic stroke: consumer involvement in design of new randomised controlled trial. BMJ 2002;325:415-7.
7 Staley K. Exploring impact: public involvement in NHS, public health and social care research. Eastleigh: INVOLVE, 2009. Available from: www.invo.org.uk.
8 Petit-Zeman S, Firkins L, Scadding JW. The James Lind Alliance: tackling research mismatches. Lancet 2010;376:667-9.
9 Patient Partner Project. An EU programme ‘Identifying the needs for patients partnering in clinical research’: accessed 17th January 2012.
10 Thornton H, Edwards A, Elwyn G. Evolving the multiple roles of ‘patients’ in health-care research: reflections after involvement in a trial of shared decision-making. Health Expectations 2003;6:189-97.
11 Dixon-Woods M, Agarwal S, Young B et al. Integrative approaches to qualitative and quantitative evidence. NHS Health Development Agency, 2004.
12 Kushner R. Breast cancer: a personal history and an investigative report. New York: Harcourt Brace Jovanovitch, 1975.
13 Lerner BH. The breast cancer wars: hope, fear, and the pursuit of a cure in twentieth-century America. New York: Oxford University Press, 2003.
14 Institute of Medical Ethics Working Party on the ethical implications of AIDS: AIDS, ethics, and clinical trials. BMJ 1992;305:699-701.
15 Thornton H. The patient’s role in research. [Paper given at The Lancet ‘Challenge of Breast Cancer’ Conference, Brugge, April 1994.] In: Health Committee Third Report. Breast cancer services. Volume II. Minutes of evidence and appendices. London: HMSO, July 1995, 112-4.
16 Concorde Coordinating Committee. Concorde: MRC/ANRS randomised double-blind controlled trial of immediate and deferred zidovudine in symptom-free HIV infection. Lancet 1994;343:871-81.
17 Perehudoff K, Alves TL. Patient and consumer organisations at the European Medicines Agency: financial disclosure and transparency. Amsterdam: Health Action International, 2010.
18 Herxheimer A. Relationships between the pharmaceutical industry and patients’ organisations. BMJ 2003;326:1208-10.
19 Consumers’ Association. Who’s injecting the cash? Which? 2003, April, pp24-25.
20 Koops L, Lindley RI. Thrombolysis for acute ischaemic stroke: consumer involvement in design of new randomised controlled trial. BMJ 2002;325:415-7.
21 Donovan J, Mills N, Smith M, et al for the ProtecT Study Group. Quality improvement report: improving design and conduct of randomised trials by embedding them in qualitative research: ProtecT (prostate testing for cancer and treatment) study. BMJ 2002;325:766-70.